Prins Gustav köper Eichhorn(Veveri)som mäter tre kvadratmil i Mähren,ett par mil nordväst om huvudstaden Brünn med de underlydande godsen Ritchan, Hwozdetz, Komin, Barfuss och Deutschkünitz. Bara Veveri var klart större än furstendömet Liechtenstein och med besittningarna till-sammans, dubbelt så stort. Egendomen hade tiotusen invånare, fördelade på femton byar och ett par samhällen.Till godset hörde järnverk med flera stångjärnshammare, krutbruk, kvarnrörelse och mejeri men framför allt betydande jordbruk och väldiga skogar. Eichhorn hade egen domstol i godsets förvaltningsbyggnad, och i huvudorten Bitischka – en liten slavisk stad på femtonhundra själar – stod skolor, läkare och barnmorskor under godsets patronat.

Medeltidsgodset Eichhorn med sin respektingivande dubbelborg hade ett stolt förflutet. Det hade från 1000-talet haft landsfurstlig ställning men förpantats och 1511 av kung Wladislaw förlänats till ärftligt frälsegods. När Gustav den 6 februari 1830 köpte godset av baron Johann von Mundy – priset var förmånligt, 620 000 gulden – erbjöds han av kejsar Frans en furstlig titel knuten till Eichhorn, men Gustav avböjde vidare namnsorger.

Som ett romantiskt sagoslott låg den ålderdomliga fursteborgen högt upp på en klipprygg, som gav fäste för de tjocka medeltida murarna. Borgen omgavs av branta, obebodda berg utom åt väster där urgamla ekar bildade en övergång till frodiga ängar och bördiga fält. Vid foten av slottsberget flöt Mährens största flod Schwarzawa(Svratka) i en dalgång med yppig grönska, och där nere ringlade också den gamla landsvägen från byn Sebrowitz till Komin och Bysterz.

Eichhorn var en dubbelborg av egenartad form, byggd i sned trekant. De två delarna förenades av en stenbro med valvbågar,prydd med skulpturer, över en djup bergsklyfta. Den äldsta delen lär ha uppstått kring ett jakttorn från 1000-talet. Över den yttre borgens ringmur reste sig tre medeltida vakttorn, ett massivt fyrkantigt och två runda med spetsiga tegeltak. Innanför murarna fanns stall och ekonomibyggnader, lusthus och en liten trädgård. Några tillbyggnader hade renässansdrag, medan godsförvaltningen hade lokaler i en senare byggnad. Från terrassen och balkongerna hade man en hänförande utsikt över den grönskande Schwarzawdalen med de snåriga, vilda bergen som dramatisk fond. I väntan på besök kunde man följa rörelsen på landsvägen och i god tid se annalkande ekipage närma sig från Brünn.

Under äreportar, musik och folkets jubel gjprde prinsparet sitt intåg på Eichhorn, vilket skildras i en utförlig rapport till inrikesministeriet i Wien. Enligt gammal mährisk sed möttes Louise och Gustav vid godsets gräns av Eichhorns manliga ungdom, som till häst hälsade prinsparet med flaggprydda lansar och eskorterade dem till slottet, där vitklädda flickor väntade med sång och blomsterkransar och godsets prästerskap välsignade herrskapets ankomst.                          

Harald Hultman 1974

Då Eichhorn skulle bli prinsparets residens från vår till höst måste den gamla borgen inredas. Den hade utstått hussitiska, ungerska och svenska belägringar under seklens lopp, och senast hade slottet under Maria Teresias tid plundrats av preussarna.

Louise och Gustav grep sig verket an. De lät inreda en bekväm rumssvit med väggarna klädda i siden eller med figurtapeter, bårder och överstycken i tidens smak. Möblerna kom delvis från palatsen i Karlsruhe och Baden-Baden och sålts under 1830-talets början. Godsets snickare fick beställning på en mängd stolar i förenklad äldre stil, troligen till riddarsalen och matsalen, och olika skåp. I riddarsalen hängdes vapen och några släktporträtt, och vidare skaffade Louise en del målningar med motiv från Mähren.

Över slottsporten lät Gustav sätt upp sitt vapen, en kluven sköld med tre kronor på ena halvan och folkungaättens lejon över de tre strömmarna på den andra. Vapnet överensstämde med hans serafimersköld, dock utan kronprinskrona och kedja, och användes även som sigill. Det var alltså inte det svenska riksvapnet, som en svensk besökare trott. Gränsstolpar och vägvisare till slottet målades i gult och blått.

Gustav föredrog att rida på sina inspektionsturer med sin förvaltare och han red också ”för nöjes skull, när han inte tröttar ut sig i fäktsalen”, som Louise lite syrligt berättar i ett brev. Själv stannade hon helst på terrassen.

Louise hade anlag för musik och såg till att det musicerades på slottet. För att bli anställd som kammartjänare på Eichhorn måste man traktera något instrument, och med förstärkning från Bitischka kunde prinsparet bjuda på taffelmusik när det kom gäster till det isolerade slottet. Louise spelade piano och sjöng varje dag för att fördriva tiden.

Varje år ordnade hon en folkfest i dalen på sin namnsdag den 25 augusti och på kvällen var det dans uppe i den belysta borgen.

 

 

Aristokratin tävlade om lysande fester och prinsessan Louise var i sitt esse. Med sin eleganta uppenbarelse, sin kvicka tunga och sitt glättiga humör var hon en självklar medelpunkt i sällskapslivet, och flera kompositörer tillägnade henne sina stycken.

 

”Du bist Philomela, die Nachtigall! Du är näktergalen……” Så säger Johann Strauss´tillägnan av opus 82 Philomelen-Walzer till prinsessan Louise av Vasa – och det med all rätt, skriver professor Max Schönherr om Vasaprinsessan. Hon sjöng med en ”mycket välljudande röst och var för sitt älskvärda väsen omtyckt i alla kretsar. Wien var rikt på kloka, vackra och framstående kvinnor, och ändå – en stjärna tändes så snart kammartjänaren i en wiensalong drog förhänget åt sidan och anmälde – prinsessan av Vasa!”

 

Johann Strauss d.ä. tillägnade henne flera kompositioner, till exempel opus 124 Wiener Carnevals-Quadrille som bär dedikationen ”Ihrer Königlichen Hoheit der Durchlauchtigsten Frau Louise Prinzessin von Wasa gebornen Prinzessin von Baden”.

 

Slottet Veveri (Eichhorn) var prinsparets residens i Mähren. Avbildningarna ovan/nedan:1840.

 

I wienska Hofburg, var prinsparet självskrivna gäster, och för Gustav som divisionsgeneral och senare kommendant i Hofburg blev det inte många kvällar lediga under balsäsongen, det framgår av hovjournaler och dagböcker. För prinsen blev balraseriet mera plikt än nöje, så ofta som han måste tillbringa kvällarna i valsernas och galoppernas ursinniga takt. När galoppen äntligen slogs ut av modedansen kadrilj var det med lättnad han såg danslärarens steg i Palais Moderna. Kadriljen var kontradans som gav deltagarna möjlighet att utveckla en viss grace med värdigheten i behåll.

Prinsen fick verkligen ”ligga i”, damerna var som tokiga att svänga runt i dansens virvlar!

Den engelska författarinnan Frances Trollope, som år 1837, sedan ett halvår befunnit sig i Wien beskriver hur karnevalsyran förbrukade alla veckans dagar med kostymbaler. Turkiska ambassaden inledde säsongen med den mest lysande praktfulla bal, som öppnades av ärkehertig Frans Karl och prinsessan Louise, givetvis med mr Strauss vid taktpinnen. Hovet höll kostymbal varje måndag, franska ambassaden varje tisdag, två gånger i veckan hölls kostymbal i Redoutensalen, preussiska ambassaden varje lördag varpå furst Metternich avslutade med en husbal varje söndag. ”Prins Vasa av Sverige” hade inbjudit till två baler.

 

Prinsessan av Vasa tog fullkomligt andan ur mrs Trollope genom sin fulländade skönhet, ”the lovely Princess Wasa was something new to admire in her sweet regular features and exquisitely beautiful complexion”. Louise gav, skriver Frances Trollope, ett klart starkare ljus åt det österrikiska hovets strålglans. ”För att inte förblekna inför denna gnistrande prakt måste både London och Paris hänga på sig mer diamanter än de någonsin gjort.”

Men nu åter hem till det vackra, väl skyddade, men undangömda Slottet Eichhorn-Veveri!

Här nedan några exempel på samtida konst, som Louise  k a n  ha valt.

Bilderna från Mährens galleri i Brno och publicerade på Internet den 20 okt. 2008.

 

 

 

En fresk av Diana, jaktens gudinna, finns idag att beskåda när guiden tar oss på visning.

 

Ett par hundra meter utanför borgens huvudport låg slottskapellet, en av Mährens äldsta kristna kyrkor – från början en romansk rundkyrka från 800-talet, som under 1100-talet fått gotisk stil och en säregen yttre form. Det slaviska namnet Kaple Matky Bozi förknippas med kyrkans gotiska madonnabild,som nu finns på National Museet i Prag. Då församlingen i Eichhorn-Bitischka redan på 1700-talet fått en ny, stilren katolsk kyrka var Matku Bozi ett rent slottskapell, där Gustav fick tillstånd att hålla gudstjänster. Det väckte dock bittra minnen från religionskrigen, då kyrkan varit i protestantiska händer, och för att undvika misshag inredde prinsen ett enkelt kapell i borgen.

 

”Kyrkan mitt i byn”,med folk i förgrunden ses kyrkan i Veverka Bitischka.

 Hur den nuvarande kyrkan ser ut, får vi en uppfattning om härnedanför.

Kyrkogården vid slottskapellet var inte längre församlingens begravningsplats, men den skulle komma till användning i flera för prinsen smärtsamma sammanhang.

Den 4 mars 1832 föddes prinsparets enda son Louis av Vasa. Han hann aldrig döpas i sin fars religion utan fick ett katolskt nöddop. Prinsen avled redan den 7 mars och begrovs på Eichhorns kyrkogård. Tretton år senare fördes hans kista från Eichhorn till familjekoret i Oldenburg, för att slutligen nedsättas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Till minne av den dag då hans stoft lämnade Eichhorn lästes ända in på 1900-talet varje år den 27 mars en änglamässa över den siste prins som fötts till namnet Vasa.

Följande år begrovs på Eichhorn också prinsens hovmarskalk greve J. N. G. de Polier Vernand, som avlidit i Wien vid femtio års ålder. Förlusten av sonen – till vilken knutit sina förhoppningar för framtiden – och av den trogne rådgivaren greve Polier, som så väl förvaltat prinsens tillgångar, var kännbar för Gustav och konsekvenserna skulle prägla hans återstående levnad.

               

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den 5 augusti 1833 kom prinsessan Karola av Vasa till världen. Hon döptes på Schönbrunn i kretsen av kejsarfamiljen och fick namnen Karolina Fredrika Fransiska Stephanie Amalia Cecilia. Hon kom från födseln att kallas Karola. Kejsar Frans lät nattetid stänga av Schönbrunner Hauptallee i nio dygn efter födseln, för att inte trafiken skulle störa. En månad senare flyttade prinsfamiljen ut. Karola växer upp med kejsarbarnen och behandlades som om hon tillhörde familjen. Som vuxen kvinna blev Karola ett ungdomssvärmeri för Frans Josef och ett eftertraktat parti för Napoleon III. Dock avstod hon från kejsarglansen och blev drottning av Sachsen.

                                 

Prins Gustav tjänstgjorde vid det ungerska linjeinfanteriregementet, som fick namnet Gustav Prinz von Wasa och kallades Vasaregementet, ett paradförband med högvakt vid Hofburg och Schönbrunn. Som brigadgeneral red Gustav i spetsen för sin stab och vaktparad, iförd vit uniform med ansenlig ordensprakt. Arrangemanget var beslutat av den Österrike-Ungerske kejsaren i Wien, Frans I, som redan 1829 tillkännagivet titeln Gustav Prinz von Wasa i rullorna.

 

                                              Gustav Adolfs död

 

Egentligen började 1837 som alla andra år. Men knappt hade karnevalen kulminerat förrän prins Gustav nåddes av budet om sin fars död i Sankt Gallen, där Gustav Adolf i det längsta vägrat söka hjälp för sin sjukdom.Han hade lidit av smärtor i bröstet, magen och underlivet. Ett slaganfall slutade hans dagar den 7 februari 1837, och obduktionen visade att han kunde ha levat länge om han låtit sig behandlas i tid. Han förblev oböjlig in i döden.

           

                                 

Efter nederlaget mot Ryssland i finska kriget 1808-1809 tvingas  Gustav  IV  till  livslång  landsflykt  utomlands.

Berlin, Haag, Köpenhamn, München, Petersburg och Wien anlade hovsorg men på Stockholms slott hölls maskeradbal. Exkungens stoft bisattes den 19 februari i S:t Magni kyrka i väntan på besked av prins Gustav. Någon vecka senare fördes kistan inte utan ståt från Sankt Gallen till Eichhorn, dit den kom i början av mars.

Prins Gustav planerade nu att uppföra ett gravkapell för sin familj invid kyrkan i Eichhorn och även föra hit moderns kista från Pforzheim. Detta motsatte sig katolska kyrkan, att det kungliga gravkapellet uppfördes på vigd jord intill den lilla kyrkan. Först den 14 augusti 1840 meddelade kretsstyrelsen i Brünn, att ekonomiska svårigheter och andra förhållanden, under vilka Eichhorns herrskap en lång tid levat, inte tillåtit dem att bygga gravkapellet. 1837 års händelser skulle göra minnet bittert för prins Gustav.

 

                                       

  Prins Gustav vid tidpunkten för händelserna.

 

Det blev en festlig dag när de första tågen från Wien tuffade in på stationen i Brünn den 7 juli 1839. Fyra tåg med blomstersmyckade lokomotiv gjorde invigningsdagens premiärtur, som tog fyra och en halv timme. I Brünn gavs bankett för alla höga gäster. Prins Gustav hade anledning att delta i glädjen – nu hade Eichhorn kommit Wien ett bra stycke närmare och kunde nås på fem timmar.

 

       

                                                                  
   A V S L U T N I N G

                                      

Järnvägsförbindelsen från Eichhorn/Brünn och vidare runt om i Europa ökade möjligheterna till samvaro familjer emellan, men kom även att splittra familjebanden, som hittills präglats av sävliga hästtransporter och långsamtgående flod- och kanalbåtar. Den annalkande industrialismen ökade medvetenheten om arbetstillfällen utanför bostadsorten, de förmögna måste rätt placera sitt aktiekapital vilket skruvade upp livstempot till den spiral som vi idag ännu märker effekterna utav. Prins Gustav fick även märka följderna av detta! Eichhorns egendomar med centra i de tio byarna fordrade tillsyn och övervakning. Med sin tjänstgöring i Wien var Gustav inte alltid på plats när avgörande beslut måste fattas vid utebliven skörd och när mer skog måste tas ut för att kompensera inkomstbortfallet. En eftersläpning som på längre sikt skulle visa sig ofördelaktig. Också äktenskapet blev kantstött när tempot över lag stegrades. Båda makarna gled ifrån varann men togs välvilligt upp i de nya konstilationerna, detta givetvis under ett längre tidsflöde. Vi ska inte här gå in på alla dessa turer utan nöja oss med ovanstående. Biografin som berättats om Prins av Vasa och hans familj genom 1800-talets krig och revolutioner, idyller och romantik i ett allt rörligare Europa är författad av Harald Hultman i ett suveränt aktstycke med bilder utvalda av producenten. Till sist ska vi följa Gustav på hans sista dagar och eftermäle.

 

                                                           

Prins Gustav som han helst lät avbilda sig på äldre dagar –  i Vasaregementets översteuniform och utan ordnar,  bara  med en militär förtjänstemedalj.

 

 

Våren 1877 fortsatte prins Gustav sitt omväxlande liv med resor till familjens släktingar i Centraleuropa. Vid ett besök hos dottern Karola, nu drottning av Sachsen, insjuknade han i slutet av maj. Han hade drabbats av lunginflamation och Karola förblev vid hans sida tills krisen var övervunnen. En förbättring inträdde och han var i mitten av juni återställd. Emellertid förlorade han aptiten och kände sig trött. Under juli avtog prinsens krafter och han blev svagare, dag för dag. Den 3 augusti inträdde en tydlig försämring och natten till sin födelsedag den 5 augusti kunde Karola för alltid sluta prins Gustavs ögon, sedan han gett upp andan i hennes armar.

 

I Sverige noterades dödsfallet som en kuriositet. I känsla och tankar trogen fäderneslandet hade prinsen av Vasa oförskyllt blivit en främling för sitt folk. Fem kungar hade i ”Gustav den femtes” ställe bestigit den tron han fötts att ärva och det avlägsna ekot av lovsångerna vid kronprinsens vagga 1799 hade fått en spöklik klang.

 

”Prins! Du är blott människa. Den dag skall komma, då ingen morgondag för dig mera gives, då din sista tanke skall se tillbaka över hela din levnad . . . då du skall se dina lika, dina undersåtar med sänkta blickar omge din säng. Då, ädle prins, skänk dem några tårar och påminna dig den sköna sanning:

 

 Att dö uti det hopp att en gång folket gråter, det är ju ej att dö, det är att leva åter.”
Så lyder, skriver en minnestecknare 1877, det första liktalet över prins Gustav av Vasa.

 

                                                              

 

---

 

Och VAD hade då utspelats i Sverige under alla dessa år, 1809-1877? När Gustav IV avsattes tillsattes hans åldrige och sjuke farbror, Carl August. Dock räknas Gustav III:s broder, Karl XIII som regent, åren 1809-1818. Carl August fick ett slaganfall den 20 maj 1810 och föll död ner från sin häst i samband med en militär uppställning. Svenska folket som inte ville att deras kronprins skulle gå ur tiden började leta efter en syndabock och blickarna föll på den mest förnäma släkten i landet näst efter Vasa, nämligen Fersen. Den familjens överhuvud hette greve Axel von Fersen och han var riksmarskalk vid tiden för Carl Augusts begravning. Då kungen inte närvarade var Axel von Fersens vagn den förnämaste och von Fersen den mest prominenta närvarande. Men Stockholms innevånare var vid denna tidpunkt övertygade om att Axel och hans syster Sophie Piper förgiftat kronprinsen. Under begravningsprocessionen lynchades riksmarskalken på öppen gata av den uppretade Stockholmska pöbeln. Pöbeln skändade honom och trampade ihjäl honom. Det finns anledning att tro att andra av hög börd ville undanröja Axel von Fersen, då denne var väl ansedd vid merparten av Europas hov. En av pådrivarna till att Axel ”dödades utan rättegång” var lindesbergsfödde Carl August Grevesmöhlen. En annan riksmarskalk, nämligen den franske, seglar nu upp som ny kronprinskandidat : - Napoleons adjutantgeneral 1805 vid Trekejsarslaget i Austerlitz, hertigen av Ponte Corvo; - Jean Baptiste Bernadotte. En annan tronföljdskandidat var den framlidne Carl Augusts bror Fredrik Christian. Denne ansågs av hovet som den självklara tronföljaren. Emellertid svängde majoritetens uppfattning  m o t  Bernadotte, så den 21 augusti 1810 valdes han enhälligt till svensk kronprins. – och på den vägen är det i Sverige! Vår nuvarande konung Carl XVI Gustaf är Jean Baptists sonsons sonsons sonson och har sex svenska kungar före sig i släkten inklusive Karl XIV Johan. (citat från >susning.nu<)

                       

Scen från Tre Kejsar Slaget vid Austerlitz 1805.Till vänster ryska kosacker,till höger franska soldater.

General Rapp rider fram och ger en lägesrapport till Napoleon, till höger på vit häst. Till vänster om Napoleon general Murat, omedelbart till höger om Napoleon, fältmarskalk Jean Baptiste Bernadotte.

Den Österrike / Ryska alliansens förluster blev totalt 15.000 döda, Frankrike förlorade endast 1.800.

 

                         

Riksmarskalk Axel von Fersen, som nyss var den franska kejsarinnans gunstling och älskare,  påstådd fader till ett kärleksbarn med henne,  tillintetgörs på Stockholms gator,  inför en passiv ordningsmakt.

 

                                      

                                        

  Jean Baptist Bernadotte krönes den 7 september 1818 till Sveriges och Norges konung i Nidarosdomen, Trondheim. Detta efter att själv ha beställt, både regalier och kronan av en guldsmed i Stockholm samt medfört dessa till kröningen.

                                                                                                                  Målning av Jacob Munch.